Anna-Karin Nyberg hade gjort flera resor som volontär till olika världsdelar, när hon i november 1996 kom till Sydafrika, närmare bestämt den lilla byn Ceza i KwaZulu Natal. Där skulle hon volontärjobba i fyra månader vid ett nystartat hem för funktionshindrade barn som sponsrades av Onsala församling.
Polismannen Zibuse Mazeka var för tillfället också stationerad i Ceza. En kväll blev han kallad till volontärernas hus för att hjälpa till med en gasläcka. Det första mötet skulle leda till kärlek och så småningom äktenskap. Anna-Karin och Zibuse upptäckte att de inte bara älskade varandra utan också tänkte likadant, hade samma visioner och var besjälade av samma vilja att hjälpa sina medmänniskor.
Zibuse, numera poliskapten, hade helst av allt velat bli lärare. Men polisutbildningen var en av få vägar som stod öppna för en fattig svart herdepojke i den tidens apartheidregerade Sydafrika.Hanär en polis med stort hjärta, som alltid varit mer intresserad av att jobba brottsförebyggande än att fånga bovar. Hans dagliga möten med gatubarn och unga brottslingar, som drivs till kriminalitet på grund av fattigdom och desperation, har bara stärkt honom i övertygelsen att det behövs mer än straff och inlåsning – nämligen skolgång och hjälp ut ur fattigdomen.
Ett år efter den första Afrikaresan for Anna-Karin tillbaka till Ceza för att övervaka barnhemmets utveckling – men också för att få träffa Zibuse igen. Kontakten mellan dem var obruten, de hade faxat och ringt till varandra i sexton månader.
De förlovade sig i Durban i juli 1998 och gifte sig i Onsala i juni 1999. Zibuse bodde nu i Ncotshane township utanför staden Pongola vid gränsen mot Swaziland. Där flyttade Anna-Karin in, som townshipets enda vita invånare. Tillsammans blev Mama Mazeka och Mister Mazeka de fattigas hjälpare, välkända i townshipet och hela Pongoladalen.
Apartheid var avskaffat på pappret, men ännu inte fullt ut i verkligheten. Anna-Karin och Zibuse kunde visa sin kärlek öppet, i början till det vita etablissemangets avsmak och bestörtning men så småningom vande sig till och med de mest konservativa.
Hjälpverksamheten hade startat redan 1998 i form av ett fadderprojekt för skolbarn, som med tiden kom att omfatta ca 150 barn som tack vare svenska faddrar kunde gå i skolan. Flera av de barnen har studerat vidare och skaffat sig diplom och examina.
När Anna-Karin flyttat in i townshipet kunde hon med full kraft ägna sig åt biståndsarbetet. Förutom skolfadderprogrammet startade hon och Zibuse med hjälp av svenska sponsorer bland annat odlings-, get- kyckling- och vävprojekt samt ett dagcenter för funktionshindrade barn, Isibani Sethu, Vårt Ljus på zulu. Varje steg och varje beslut togs i samråd med representanter för de berörda i lokalsamhället.
Många funktionshindrade barn gömdes undan av sina familjer och saknade både tillsyn och omvårdnad. Anna-Karin och Zibuse letade reda på en del av dessa barn och erbjöd en plats på IsibaniSethu. Dagcentret blev snart ett barnhem där barnen fick vistas en begränsad tid eller tills de uppnådde 15-årsåldern.
Zibuses starka engagemang för ungdomar har också lett till att han organiserat fotbollsturneringar och andra aktiviteter i townshipet och byarna runtom. Många omgångar med begagnade fotbollströjor, bollar och skor som skickats från Sverige och tagits emot med översvallande glädje av talangfulla men fattiga barfotaspelare.
Vid varje besök i Sverige föreläste och informerade Anna-Karin om hjälpprojekten i Pongola, några gånger tillsammans tillsammans med Zibuse. Varje gång berättade hon – naturligtvis – legenden om pojken och sjöstjärnorna på stranden.
Aidspandemin har länge kastat sin skugga över stora delar av södra Afrika. Kanske var det alla lidande och aidssjuka människor runtom som fick Anna-Karin att bortse från hur hon själv mådde. Men så småningom tvingade smärtorna henne att uppsöka läkare i Sverige vilket ledde till en nedslående diagnos. Hon hade cancer och den var dödlig, med bara några månader kvar. Men Anna-Karin överraskade läkarna och levde längre än någon vågat tro.
Samma dag som hon fått den sista cellgiftsbehandlingen köpte hon biljett till Sydafrika. Läkarna gav sitt tillstånd i vetskap om att stark motivation också är en läkande kraft. Sedan pendlade hon mellan Sverige och Sydafrika i fem års tid. I Sverige fanns läkarna som kontrollerade hennes sjukdom och givarna som gjorde det möjligt att fortsätta med hjälparbetet. Hon missade aldrig ett tillfälle att berätta och samla in pengar till de fattiga i Pongoladalen. I Sydafrika fanns storfamiljen – Zibuse och barnen de tog hand om tillsammans – och där fanns de hjälpbehövande, föräldralösa och hemlös barn, fattiga och sjuka, tusentals som kämpade för att överleva från dag till dag. Efterhand växte hjälpprojekten efterhand i en avlägsen del av det nya Sydafrika, ett land som brottades – och fortfarande brottas – med stora problem, bland annat enorma klyftor mellan fattiga och rika.
Anna-Karin vägrade ge upp. Det faktum att hon hade en dödlig cancer skulle inte få styra hennes liv. Vare sig det handlade om år, månader eller veckor var hon fast besluten att följa sin egen väg in i det sista. Och det gjorde hon, med Zibuse vid sin sida. Den 3 september 2006 avled Anna-Karin Nyberg Mazeka. Hennes sista ord var Glöm inte Pongola!
Hjälparbetet har fortsatt och kommer förhoppningsvis att fortsätta länge än.
Läs fortsättningen under ”Här står vi idag”