Zibuse Mazekas egna uppväxtvillkor i en liten by i Drakbergen var tuffa. Det var ont om mat och kläder och skor saknades för det mesta. Vintrarna kunde vara kalla uppe i bergskedjan som står på UNESCO-s världsarvslista på grund av San-folkets grottmålningar. Man fick gnida in sig med fett mot kylan och skolvägen var lång. Ibland var det rena tortyren att gå barfota på den frostiga marken och hoppa från den ena solfläcken till den andra.
Till skolan måste man, på den punkten var mamma stenhård. Och precis som alla zulupojkar skulle Zibuse driva djuren till bete på morgnarna och hämta hem dem till kraalen om eftermiddagarna, före och efter skolan.
Mamman förde en hård kamp för att de sju barnen inte bara skulle överleva utan också gå i skolan. Hon hade själv inte fått gå i skolan, eftersom hon var flicka. Men hennes barn skulle inte förvägras den möjligheten, hur fattiga de än var!
Tack vare mammas slit och egen viljestyrka lyckades Zibuse ta sig genom skolan och ta examen som polis, ett av få yrken som var öppna för fattiga svarta pojkar under apartheid.
Tillsammans med Anna-Karin byggde han sedan upp en biståndsverksamhet i Pongolas township Ncotshane med omkringliggande landsbyar. Det uppstod en svacka när inte Anna-Karin fanns med längre. Men nu är Anna-Karin Nyberg Mazeka Foundation registrerad som NPO (Non Profit Organisation) i Sydafrika och verksamheten pågår för fullt. Så snart det blivit känt att Zibuse kommit igång med nya hjälpprojekt började hjälpförfrågningar, idéer och förslag strömma in.
För Zibuse och hans frivilliga medarbetare är det ett grannlaga och tidskrävande arbete att sortera och bedöma alla tips och vädjanden om hjälp. Alla hjälpprojekt diskuteras och planeras på plats i samråd med de berörda. Zibuse håller regelbundna möten med representanter för olika delar av området, med sina fasta, frivilliga medarbetare och med townshipets äldre, där alla synpunkter får komma fram. De frågor som passerat Zibuses ”spärr” tas upp av Insamlingsstiftelsen i Sverige.
Zibuses livsresa från fattig herdepojke till biståndsarbetare har gått genom ett Sydafrika i stark förändring, som skakat av sig förtrycket men fortfarande brottas med svåra problem och enorma gap mellan fattiga och rika. Som barn fick han egen erfarenhet av fattigdom. Som ung vuxen upplevde han terror och desperation. Som heltidsarbetande polis i Pongola vet han vilken misär många familjer fortfarande lever i. Och som biståndsarbetare på fritiden sedan många år har han skaffat sig ännu djupare kunskaper i ämnet. Hela tiden ser han mer av fattigdomens ansikten och möter fler barnfamiljer i akut nöd.
Han är en – numera pensionerad – polis med stort hjärta, som alltid hellre arbetat brottsförebyggande än jagat bovar. Han har alltid försökt sätta barn och ungdomar i skolan och få dem att idrotta och göra nyttiga saker, hellre än att plocka upp dem från gatan och sätta dem i arresten. Tonåringar och barn, från nioårsåldern och uppåt, sitter ofta i cellerna på polishuset. Men det är inte där Zibuse vill se dem.